Ingen tid för återhämtning

Är det kanske för att vi ska vara så superduktiga hela tiden?  Måste vi klara av allt själva utan att be om hjälp? Kan vi verkligen säga nej? Är det för svårt att sätta stopp? Vad är det egentligen som får oss att pusha oss så hårt att det inte går längre? 

Jag talar stress och utbrändhet, som ser ut att ha blivit något av en folksjukdom, som jag faktiskt inte vet om den tas på allvar alla gånger. En vän från hemlandet skickade en fråga angående hur en jämförelse mellan Sverige och Sydafrika skulle se ut inom just detta område. Oj, för att kunna svara rättvist på detta skulle jag nog behöva göra en riktig forskningsuppsats, men det har jag tyvärr inte tid med, så ni får hålla till godo med något mindre vetenskapligt. För visst finns den obarmhärtiga stressen, tröttheten, depressionerna och utbrändheten här också. Har vi inte varit där själva, så känner vi iallafall någon.

Jag har min vana trogen googlat runt, och hamnade först på en hemsida med italienska motorcykelaccessoarer kallad Burn Out, men efter att ha ändrat sökningen lite hittade jag en hel massa artiklar. Precis som i Sverige går det läsa mycket om stress och utbrändhet inom de yrken som har med människor att göra (sjukvård, socialt arbete, polis mm) och hur det leder till långvariga sjukskrivningar. Jag är inte alls förvånad, även om jag personligen inte hör om det speciellt ofta här. Någon statistik lyckades jag dock inte få fram. 

Vad jag kan relatera till mest är ju omständigheterna många av mina socialarbetar-kollegor från andra kontor befinner sig i. Stressen att behöva göra hembesök, men inte kunna för att det bara finns en bil som ska räcka till fler än 20 socionomer. Att inte kunna ringa för att det bara finns en telefonlinje för lika många anställda. Då gäller egna mobiltelefonen, och jag är inte alls på det säkra med att de alltid får ekonomisk ersättning. När elektriciteten inte har varit inkopplad det senaste halvåret, och du får ladda ditt egna laptop-batteri hemma, så att du kan skriva de där rapporterna till domstolen. Jag kan forsätta så här, men ni förstår nog att endast resursbristen leder till stor stress. Handledning är tyvärr också något som ofta saknas,  så du är tvingad att ta de svåra besluten på egen hand. Det händer att likvärdigt socialtjänstens ledning inte har någon förståelse för yrket och vill att du ska komprimissa med både lag och etik. Påfrestningarna sinar aldrig.

Jag tänker på en kvinna jag har kontakt med ibland. Hon är socionom och arbetar tillsammans med två socionomassistenter, som har en ettårsutbildning i ryggen. Deras lilla kontor har ansvaret för 1000 klienter, eller rättare sagt 1000 hushåll i ett underpriviligerat område med många tusen invånare, vilket väldigt ofta innebär flergenerationsboende med multiproblem. Hur i hela världen kan de ens prioritera rätt? Och, de har inte ens en bil. En arbetsdag har ju bara åtta timmar, hur man än vänder och vrider på det.  I snitt har en sydafrikansk socionom omkring 200 – 300 klienter, jämfört med ungefär 30 i Sverige, om jag minns rätt. 

Om det ser ut så här inom socionomyrket, så är jag säker på att även andra har det på liknande vis. Nu har jag bara pratat om ohuman arbetsbelastning, men det som kommer med det privata livet spelar givetvis in en hel del också. Även här finns pressen, stressen och ingen tid för återhämtning. Pengar som inte räcker till, för att matpriser och räkningar går upp i en sådan hastighet att lönerna inte hinner med på långa vägar. Sjukdomarna, ansvaret för egna barn och släktingarnas, trauman som aldrig blivit bearbetade, våld, berondeproblematik, tidvis politiska oroligheter, att vara den enda brödvinnaren i den stora familjen och så mycket mer.

Många sydafrikaner bär mycket på sina axlar, precis som så många andra människor i Sverige och i andra länder. Tyngderna ser tidvis lika ut, men ibland skiljer de sig nämnvärt. 

Organisationens socialarbetarforum lägger fokus på just återhämtning och positiv input hos slitna socionomer.