Inget konstigt med det, eller? Jultraditioner på svenska

Det är nog först när man bor någon annanstans i världen, som man inser hur galna svenskar är med alla sina konstiga traditioner i juletid. Allt det där som är taget för givet, helt enkelt för att det alltid varit så.

Vi kan ju starta med julbordet. Det vill säga maten. Julskinkan, Janssons frestelse, sillen, köttbullarna, prinskorvarna och allt det andra. Stora mängder som räcker i flera dagar. Inget konstigt med det tycker vi, men då det går upp för de andra som inte har detta för vana, att i stort sett varenda svensk äter samma sak på julafton, så höjs det på ögonbrynen kan jag säga. Inte mycket till variation här inte.

Räknas nästan till julbordet, eller hur?

Appropå julafton, så är Sverige inte helt ensamma om att fira denna dag,  men nästan. Varför vara likadan som alla andra? Här jobbar vi minsann, åtminstone halva dagen och firar på juldagen som resten av världen.

Varför stannar Sverige helt och hållet klockan tre på eftermiddagen varenda julafton? Helt naturligt, det är ju Kalle Anka-dags. Disney i vardagsrummet. Teven är på, men helt ärligt så sover väl de allra flesta framför rutan. Vila är ju också viktigt. Man kan ju undra vad resten av världens invånare gör denna viktiga tid?

En jul för några år sedan. Kan ha varit klockan tre, men tv-programmet avslöjar inte tiden. 

Den förmodligen sötaste drycken i universum ska också förtäras i juletid. Glöggen alltså. Nästan som tyskarnas glühwein, men inte riktigt. Rätt ska vara rätt, även fast de allra flesta av oss nog inte tycker om det om vi ska tala sanning. Vill jag ha glögg här, så får jag göra egen. Och, då är det helt plötsligt inte lika viktigt längre.

Här finns ingen glögg, men hade affären varit i Sverige så hade utbudet funnits.

Jag höll på att glömma Lucia-tåget. Visst, det förekommer där jag jobbar nästan varje år, men bara för att vi för det mesta har svenska volontärer som för traditionen vidare. Jag ryser när jag tänker på då vi, ett helt gäng med svenska rötter, som för ett antal år sedan klädde upp oss i finaste luciaskrud inklusive stjärngosse och tog oss till ortens kvällsmarknad för att sjunga de traditionella sångerna. Blickarna! Ni skulle varit med. Ingen av oss hade tänkt på likheterna med den välkända amerikanska organsiationen med rasistiska förtecken. Fast vi hamnade i den lokala tidningen ändå på ett positivt sätt, förmodligen bara för att några av oss kände journalsiten som befann sig där på samma gång.

Konstigt klädda, sjungandes på konstigt språk.

Ja, vi kan ju hålla  på så här och prata om tända adventsljus, adventssjärnor i fönstren, Karl-Bertil på postkontoret, Carolas jul och mycket mer, men det räcker nog nu. Det är bara en sak jag undrar, så här dan före dan före dopparedan. Är uppesittarkvällar på teve och radio ett svenskt fenomen?