Det är det här som fattas!

Häromdagen kom det bara över mig. Lite starkare än vanligt. Jag tittade på när en tjej, kanske i 8-9 års åldern, helt naturligt sprang till sin pappa på parkeringen. Hon skrattade och verkade ha det där nära, fina förhållandet med honom som alla barn ska ha med sina föräldrar. Mina tankar hoppar och jämför ofta, och nu hände det igen. Det är ju det här som fattas!! Ungarna på centret saknar detta. Det mest självklara i världen för många. Den varaktiga närheten.

Barnen tas hand om på det allra bästa sätt, de får kramar och kan sitta nära. Men, alldeles för sällan, alldeles för lite, och med många olika personer. Mamma och pappa är inte där. Barnskötarna jobbar varannan vecka, volontärerna åker hem efter ett tag. Inga konstanta vuxna. Själva grundtryggheten kan inte utvecklas som den ska. Hjärtat värker när jag tänker på det. Barnen har kommit till oss för att det är nödvändigt, men inte ens det bästa barncentret du kan tänka kan ge dem allt de behöver. Mat, utbildning, lek, sjukvård, terapi och allt det andra i all ära, men det är långt ifrån allt.

Jag kommer aldrig glömma den unge mannen som talade på en konferens för några år sedan. Han hade spenderat tio år på ett barnhem, och kunde inte minnas ett enda tillfälle då en vuxen pratat med honom. På riktigt. Ingen vuxen person hade lyssnat på honom, varit intresserad och lärt känna just honom. Hur hemskt är inte det?

Åh, tänk om vi levde i en perfekt värld ändå, där varenda barn har det bra och fick utvecklas till sin alldeles egna, unika, fullständiga potential. Det behövs mycket helande i våra trasiga samhällen. Jag glädjer mig över att organisationen jag arbetar för, redan för länge sedan vet allt det här och arbetar hårt mot förändring och alternativ som gynnar barn mycket bättre. 

Du som är förälder, eller har barn kring dig, glöm inte att se dem, lyssna och värdesätta. Det betyder så mycket mer än vi tror.