Det otänkbara

I en svunnen tid var jag au pair i USA. Tänker jag på det, så känns det nästan overkligt, eller diffust, att jag spenderarde ett helt år där i en familj, 59 minuter med tåg från New York. Iallafall, bor man utomlands och nära och kära befinner sig långt där ifrån, så blir kommunikationen med dem viktig. Om jag minns rätt turades jag och mamma om att ringa fast telefoni var tredje vecka. Sådant var dyrt då. Jag som alltid tyckt om att skriva, skrev brev som aldrig förr från mitt källarrum med brun heltäckningsmatta och queen size-säng. Brevpapper köptes i lösvikt i en lokal pappershandel.

Sen var det den allra första volontärperioden inom samma organisation jag nu är anställd vid. Då gällde e-mail. Det var bara det att de endast kunde skickas från receptionen, så vi sparade våra dataskrivna brev på disketter och gav till receptionisten. Hade vi tur kom e-mailen fram till mottagaren.

Idag är allt så mycket lättare. Jag är verkligen ingen telefonperson, så uppfinningarnas uppfinning är enligt mig mobilappen whatsapp. Det är den alla har här och som funkar bäst. Tänk, det som säkert tog en hel vecka, eller mer, att förmedla som 19-årig au pair, endast tar ett kort, litet ögonblick numera. Det tar lika lång tid att ”prata” med dem i huset bredvid, som att samtala med dem på andra sidan jorden. Det som var otänkbart då, har kommit att bli självklart nu. Vad som kommer härnäst får vi se, men kommunikations-utvecklingen kommer helt klart fortsätta.