Nya heroiska barndomsminnen

Igår hamnade jag på en rugbymatch. B är uttagen till ett lag, där deltagarna är från olika skolor i området, och nu var det dags att visa vad de går för. Det är action på planen kan man säga. Inget för den rädde. Jag vet inte hur många gånger ambulanspersonalen, som var där i säkerhets skull, sprang ut på planen för att kolla till någon av de slagna hjältarna, som tack och lov snart var på fötter igen och kunde fortsätta att spela.

Jag läste någonstans om att speciellt killar, både barn och vuxna män, längtar efter äventyr. Att få vara modiga och göra sådant som ger adrenalinkickar. Nog ligger det något i det alltid, iallafall hos den unge mannen i mitt hushåll. I en konversation för ett tag sedan frågar jag B: ”När du är 25 år och någon frågar dig om dina bästa barndomsminnen, vad kommer du säga då?” Han skrattar och med stora leenden börjar de bravadiska historierna om varenda ärr den 12-åriga kroppen hittills lyckats åstakomma. Han frågar om vilka händelser jag varit med om, som kunde ha slutat illa och fortsätter sedan med kompisarnas upplevelser, den ena värre än den andra. Nu hade jag ju tänkt mig fina, lyckliga minnen med ”rosa skimmer”, så jag fortsätter med att fråga hur B kommer beskriva barndomen, då när han är äldre, och försöker leda in det hela i dessa spår. Det gick så där och jag fick istället höra hur han får slåss för sin överlevanad varenda dag. Hmmm, jag blev inte direkt chockad och förstod att hans tankar fortfarande var på skrapade knän och skateboardolyckor, och inte alls på mysig tillsammanstid med låtsasmostern. Jag kunde inte låta bli att tänka på om den framtida intervjuaren vore en man, så kommer responsen till samma fråga förmodligen vara ”Wow, cool dude!”,  medans en kvinnlig utfrågare nog skulle säga något i still med ”Jag känner med dig, och är ledsen att du fick uppleva så många svårigheter som barn.” Eller, är det bara jag som tänker så?

Iallafall, rugby passar in i en värld av äventyrslystnad där blåmärken och ärr är en riktigt viktig ingrediens. Även då jag nästan kan känna mig öm i kroppen efter att ha sett alla tacklingar i en skolmatch, så är jag glad att få en liten inblick i skapandet av nya heroiska barndomsminnen.