Om jag blir president

”Om jag blir president en dag, så kommer jag se till att alla fattiga personer inte ska behöva bo i skjul, som vi gör här." Kommentarerna infann sig utan betänketid under samtalen med några av alla barn i ett av områdets kåkstäder. Det är skollov och det finns inte direkt mycket att göra för dem under dagarna. En 14-årig kille sa att han tycker mer om skolan än loven, och visste precis vad som behövs för att barn och unga inte bara ska dra omkring, utan kunna sysselsätta sig. Önskningarna handlade bland annat om en swimmingpool, en nätbollsplan och en möteslokal.

För några år sedan visade en sydafrikansk undersökning att omkring var sjunde person levde i en kåkstad eller liknande. Siffrorna lär ju vara en uppskattning, men det är en fingervisning. Här kan vi tala om att leva lång under ”normal” fattigdomsgräns. Jag skulle villja kalla det ovärdigt levande helt enkelt.

I kåkstäderna, eller informal settlements, som det kallas här, är det vanligt med våldsamheter, alkohol- och drogproblem. Mycket sker helt öppet. Och, mitt i allt finns det barn. Många barn. Familjen vi känner har vi följt genom åren på olika sätt. En av systrarna har blivit lite som en extramamma åt många av grannbarnen. De kommer ofta till henne. Leker utanför deras boende medan hon håller ett vakande öga på dem. Tänk om alla dessa ungar hade en som henne!

Om vårt lilla besök gjorde barnens lov bättre på något sätt är oklart, men många skratt ekade mellan kullarna under de arrangerade lekarna, och leenden och funderande pannor sågs när vi hade vår lilla samtalsgrupp med de äldre. De har inte mycket materiellt, men så mycket styrka inombords.

Vi var där i några timmar, åkte därifrån. De stannade kvar, som de alltid gör.