En helt ny värld

Jag har tappat intresset av Covid-19 statistiken en del, vilket var något jag slaviskt följde under en lång tid. Vet ändå inte hur pålitglig den är, men visst är det en fingervisning. Nu kan jag glömma av det i flera dagar. Något jag tar som ett sundhetstecken.

I Sverige verkar inställningen vara rätt avslappnad vid det här laget, även om jag kan ha fel. Här däremot är det blandat kompott. En del bryr sig inte alls på något sätt, medan andra just nu har stor ångest för att skolan startar för vissa årskurser i veckan som kommer. En del föräldrar vägrar att sända iväg sina barn, eftersom de ser det som en ren dödsdom. Alternativet är hemundervisning eller att repetera årskursen nästa år. Tilläggas bör att vi vet att ytterst få barn dör av coronaviruset och att det övertaget är väldigt få människor som dött här jämfört med nästan alla andra länder om man tittar på antalet smittade. Låååååångt färrre än Sverige till exempel.

B går i sjuan och är en av de som återvänder till skolan nu på onsdag. Han är redo och ser fram emot det, men tycker ändå inte alls om alla de regler de måste följa. Det blir verkligen som en ny värld för dem. Testa feber med någon manick varje morgon innan de släpps in, obligatoriskt munskydd, distansiering, lek och bus på rasterna är bara att glömma, ingen idrott eller andra aktiviteter som kräver närhet och så vidare. Jag tycker synd om lärarna som kommer få ta alla klagomål. Det här är nytt för alla.

Gradvist kommer eleverna få börja och om allt går som det är planerat så är alla på plats i augusti igen, och har därmed inte varit i skolan på nästan fem månader. En del har kunnat plugga vidare hemmavid genom olika medium, medan andra inte alls har varit så unnade och ligger rejält efter. Sydafrika är verkligen ett komplicerat och väldigt ojämnlikt land.

Nu är läget som det är och vi följer med på resan. Fortsätter leva och vänjer oss vid det nya.