Öppnade minnesmappar

Jag kom över några foton från när vi flyttade in i huset för sju år sedan. Vad kul, och vilka minnen. Plötsligt kommer jag ihåg allt slit med att måla om varenda centimeter inomhus, hur övervuxen trädgården var och hur bra det till slut blev. Det var inte direkt bortglömt, men har sorterats in i en av de där minnesmapparna i hjärnan. Nu öppnades den och påminnelserna infann sig genast.  

När jag var yngre hade jag en lång rad med album, där kort var noggrant inklistrade med någon handskriven förklaring på varje sida. Inspirerad av en något äldre vän, som hade fotografi som hobby. Det var nog så intresset startade. Just dessa album finns på mammas vind, men bör nog bläddras igenom igen när tillfälle ges. Jag vill ju ändå komma ihåg vad som skett genom åren. Det går så snabbt, mycket har skett  som har fortsatt att forma mig till den jag är idag.  

Jag älskar bilder. Både att fota själv, men även att se andras motiv. Människor på språng, utan att posera är en av favoriterna. Natur är fantastiskt. Abstrakt och färglatt. Fast det är nog ändå lättast att försjunkas i mina egna kort. De talar natruligtvis mest. Till mig. 

I framtiden då jag snubblar över några kort från just den här tiden, det vill säga ”arbeta hemifrån”, fåglar från trädgården och oss i masker, så blir det ännu en resa tillbaka. Jag undrar förståss lite hur känslorna kring dessa minnen kommer vara. Smått ångestladdade, eller bara ett glatt konstaterande att vi tog oss igenom det här också?