Det finns ett visst mönster

Är det inte konstigt att jag blir den som tar hand om dem? Jag som inte är en djurmänniska på något sätt, jag blir liksom tvingad in i det. Djur i det vilda är mer min melodi.

Trots att jag växte upp på en gård med djur, inte många, men en del, så blev det aldrig ett intresse. Nog matade jag lamm med flaska och gav kor hö någon gång ibland och skulle ha kunnat rida dagligen, när familjens vänner hade häst hos oss, men det var ändå inte min grej.

Brorsan skaffade höns någon gång i tonåren. Han gillade att sova på morgnarna och jag tyckte synd om de vita, kluckande fåglarna. Maten förvarades i en stor plasttunna utanför deras hörn i ladugården, dit möss ofta tog sig för att ha kalas.  Så här efteråt minns jag det som att min bror var rädd för mössen och att det också blev en anledning till att jag tog på mig att mata hönsen. Varje dag. Jag kan ju ha fel, men det får han reda ut.

Nu förtiden är det jag och en vit kanin som heter Loui. B fick henne för ett antal år sedan, då när vi trodde att det var en hane, som fick namnet Louigi Francesco (fråga inte varför). B och Loui blev aldrig riktiga kompisar, vilket möjligtvis beror på att jag började mata henne då det liksom inte blev av annars, trots överenskommelser. Känns det igen?  Nog är kaninen så där mjuk, söt, gosig och ibland stampande irriterad som kaniner är, och jag skulle ljuga om jag säger att jag inte gillar henne och hennes så tydliga personlighet. Jag skulle dock aldrig köpt en kanin till mig själv. Inga andra djur heller för den delen. Men, vem vet vad framtiden för med sig? Det är ju inte helt omöjligt att jag hamnar i samma sits igen, även då jag försöker undvika det. Det finns ju ett visst mönster ...