För trång mall

 

Vi hade kompisar över på lunch förra helgen. Första gången sedan i mars! Vi pratade bland annat om vilken ålder vi föredrar när det gäller barn. En gillar första bebistiden, en de två första åren, men inte de första månaderna. Jag bara älskar 4-5-åringar med alla sina förnuftigheter och kommentarer. Förstå mig rätt här, för ingen av oss ogillar barn i andra åldrar, men om man får välja ...

Det var länge sedan jag insåg detta. Att ha små konversationer om ditt och datt, få upptäcka hur denna åldersgrupp ser på världen och vad de tycker om saker och ting. Nu kan de uttrycka sig väl, suger åt sig kunskap som de mer än gärna delar med sig av och tror att de kan göra precis allt. Så avslappnat härligt många gånger. Men, så kommer tiden då de börjar ”stora” skolan som ungarna säger här, alltså grundskolan. Där någonstans händer något. Det spontana, roliga försvinner sakta men säkert och mycket av det där unika är helt plötsligt borta. Det är mest troligt ett utvecklingsfenomen, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det till största del är skolans fel.

Tidigare idag lyssnade jag på ett svenskt Sommarprat och denna kvinna menade att vi vuxna är bra på att ”stänga av” barn, oftast utan att ens veta att vi gör det. “Du som är så blyg ...”, “du sjunger lite falskt, kanske du ska sjunga lite tystare”, ”det där passar inte dig”. Vi dödar deras glädje och paketerar in dem i fack, som de ofta känner sig tvugna att anpassa sig till. Sommarprataren fortsatte med att säga att det tog 20 år innan hon tog sig ur ett av dessa fack och hur vuxna har makt att förbjuda vad som helst åt ett barn. Hon har så rätt, många av oss tar oss aldrig ur det föräldrar, lärare och andra försatte oss i en gång i tiden. Hur tråkigt är inte det, tänk vad många talanger som skulle ha upptäckts, men aldrig gjordes, personligheter som inte utvecklades som de skulle. Bara för att mallen är för trång och det “normala” är en eftersträvsam norm.