Något saknas
Har du någonsin tänkt på att ett barn som lever en del av livet på ett
så kallat barnhem, barncenter eller vad du nu vill kalla det, inte är som andra
barn? Då menar jag inte alls att pojkarna och flickorna är konstiga och ska tyckas
synd om, men något är annorlunda.
Även om instutitionen är den bästa i sitt slag, har de bästa av
resurser och de högst utbildade och barnvänliga barnskötarna, är det något som
saknas. En närvarande, älskande och
stabil familj! Utan detta upplever de
inte hur vuxna kommunicerar i en familjemiljö. De har inga föräldrar att härma
i sina lekar. Barnens sätt att tänka, fantisera och lära sig att tala kan bli
försenat. Barnskötarna har ju så många barn att se till och har inte tid nog
att ägna åt en småtting i taget. Risken
är att de inte har en aning om hur världen utanför centrets murar ter sig. Hur ska
man bete sig? Vad är farligt, vilka kan litas på? Barnens beteende blir lite som robotars, de
förväntas göra som alla andra. På samma sätt, på samma tid. De slåss om
uppmärksamhet. De vet inte vad frihet är. Vad sägs om identitetskriser? Hur kan
de veta vilka de är, var de kommer från, om det inte finns ett uns av
bakgrundshistoria kring dem? Att lita på andra. Att framförallt lita på vuxna
är svårt, om de alltid, alltid har lämnats. Listan kan göras längre av saker
barnen saknar, aldrig utvecklat eller helt enkelt glömt av.
Visst har organisationen jag arbetar för ett center för omkring 60 barn, men det är
endast för att det tragiskt nog behövs. Det är därför vi kämpar stenhårt för
att de små ska kunna återförenas med den egna familjen, eller då det inte går
med en fosterfamilj. Varför ha tjejerna och killarna kvar, då vi vet att det
inte gynnar dem i längden. Hur klarar någon av att leva ett helt liv på ett
center för att sedan förväntas kunna klara av ett “normalt” liv utanför , ensam och
osäker, bara för att de blivit vuxna?
I en drömvärld skulle alla vi som är anställda på centret vara arbetslösa. Bara för att vi inte behövs. Bara för att
inga barn har blivit övergivna, misshandlade, utnyttjade eller försakade. I en
drömvärld!
Fint skrivet Anna-Karin! Kram på dig!
SvaraRaderaÅh, tack Maria!
SvaraRaderaKloka tankar! Jag har haft samma funderingar. Är volontär på ett barnhem i Kenya nu för fd gatupojkar. Om ändå alla hade en trygg familj som tog hand om dem!
SvaraRaderaAmanda, visst är det ett familjeliv vi önskar dem alla. Kan bara tänka mig hur det är för "dina" killar. Jag är glad de har någonstans att bo, eftersom jag vet att det är svårt att anpassa sig efter ett liv på gatan med egna regler och livsstil.
Radera