Något saknas


Har du någonsin tänkt på att ett barn som lever en del av livet på ett så kallat barnhem, barncenter eller vad du nu vill kalla det, inte är som andra barn? Då menar jag inte alls att pojkarna och flickorna är konstiga och ska tyckas synd om, men något är annorlunda. 

Även om instutitionen är den bästa i sitt slag, har de bästa av resurser och de högst utbildade och barnvänliga barnskötarna, är det något som saknas.  En närvarande, älskande och stabil familj!  Utan detta upplever de inte hur vuxna kommunicerar i en familjemiljö. De har inga föräldrar att härma i sina lekar. Barnens sätt att tänka, fantisera och lära sig att tala kan bli försenat. Barnskötarna har ju så många barn att se till och har inte tid nog att ägna åt en småtting i taget.  Risken är att de inte har en aning om hur världen utanför centrets murar ter sig. Hur ska man bete sig? Vad är farligt, vilka kan litas på?  Barnens beteende blir lite som robotars, de förväntas göra som alla andra. På samma sätt, på samma tid. De slåss om uppmärksamhet. De vet inte vad frihet är. Vad sägs om identitetskriser? Hur kan de veta vilka de är, var de kommer från, om det inte finns ett uns av bakgrundshistoria kring dem? Att lita på andra. Att framförallt lita på vuxna är svårt, om de alltid, alltid har lämnats. Listan kan göras längre av saker barnen saknar, aldrig utvecklat eller helt enkelt glömt av.

Visst har organisationen jag arbetar för ett center för omkring 60 barn, men det är endast för att det tragiskt nog behövs. Det är därför vi kämpar stenhårt för att de små ska kunna återförenas med den egna familjen, eller då det inte går med en fosterfamilj. Varför ha tjejerna och killarna kvar, då vi vet att det inte gynnar dem i längden. Hur klarar någon av att leva ett helt liv på ett center för att sedan förväntas kunna klara av ett “normalt” liv utanför , ensam och osäker, bara för att de blivit vuxna?

I en drömvärld skulle alla vi som är anställda på centret vara arbetslösa. Bara för att vi inte behövs. Bara för att inga barn har blivit övergivna, misshandlade, utnyttjade eller försakade. I en drömvärld! 

Kommentarer

  1. Fint skrivet Anna-Karin! Kram på dig!

    SvaraRadera
  2. Kloka tankar! Jag har haft samma funderingar. Är volontär på ett barnhem i Kenya nu för fd gatupojkar. Om ändå alla hade en trygg familj som tog hand om dem!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Amanda, visst är det ett familjeliv vi önskar dem alla. Kan bara tänka mig hur det är för "dina" killar. Jag är glad de har någonstans att bo, eftersom jag vet att det är svårt att anpassa sig efter ett liv på gatan med egna regler och livsstil.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg