Inte helt ofarliga

Lite på håll ser vi en, två, tre ... nej, fyra stora, otympliga, nästan pansarklädda kroppar. De står där i buskarna, precis vid grusvägen och bara tittar på oss. Vi känner de speciella dofterna och hör dem andas och frusta. Adrenalinet börjar pumpa, lite mer än vanligt. Det är ju inte varje dag man har noshörningar några meter från bilen. Vi vet att de inte är helt ofarliga och de har inte en tanke på att flytta sig längre bort från oss.  

Det är ju precis det här som gör att jag aldrig, aldrig tröttnar på att åka omkring i stora, vidsträckta nationalpaker där djuren lever fritt. Spänningen och naturens skönhet gör det omöjligt att bli besviken.  Precis efter det nya årets intrång och innan de två veckornas semester såg sitt slut var det återigen dags. Denna gången hann vi med lite mer än vanligt. Det blev hela två nationalparker och ett center för utsatta kattdjur, där de eller deras avkommor återigen blir utsläpta i det fria då de är redo.