Inte helt ofarliga
Lite på håll ser vi en, två, tre
... nej, fyra stora, otympliga, nästan pansarklädda kroppar. De står där i
buskarna, precis vid grusvägen och bara tittar på oss. Vi känner de speciella dofterna
och hör dem andas och frusta. Adrenalinet börjar pumpa, lite mer än vanligt.
Det är ju inte varje dag man har noshörningar några meter från bilen. Vi vet
att de inte är helt ofarliga och de har inte en tanke på att flytta sig längre bort från oss.
Det är ju precis det här som gör
att jag aldrig, aldrig tröttnar på att åka omkring i stora, vidsträckta
nationalpaker där djuren lever fritt. Spänningen och naturens skönhet gör det
omöjligt att bli besviken. Precis efter
det nya årets intrång och innan de två veckornas semester såg sitt slut var det
återigen dags. Denna gången hann vi med lite mer än vanligt. Det blev hela två
nationalparker och ett center för utsatta kattdjur, där de eller deras avkommor
återigen blir utsläpta i det fria då de är redo.
Åhh! En sån "katt" skulle jag också vilja klappa sa min svärmor när jag visade bilden på dig:-) /Irgnulv Svunt
SvaraRaderaKära Irgnulv, måste säga att ditt namn är otroligt fint :). Kanske en geopard står på svärmors önskelista numera, eller kanske ni ska ta henne med hit ner.
SvaraRaderaJa du. Namnet är väl valt:-D. Hon blev jätteglad över förslaget. Vi får väl se....vem vet..
SvaraRadera