Inte klar än

För en tid sedan berättade jag om min allra först tid i Sydafrika, vilket du kan läsa om här. Det var 19 år sedan, men det blev så småningom så att jag återvände till samma organisation jag volontärade på. Hur kom det sig egentligen?

Som för förmodligen nästan alla som någonsin satt sin fot i Afrika, så kunde jag inte släppa tankarna på det jag varit med om där. Händelser, personer, ljud och dofter levde sig kvar. Jag visste på något diffust sätt att jag inte var klar. Själva upplevelserna gjorde att jag började plugga till socionom. Jag ville utrusta mig, veta mer om sårade människors beteenden och hur de kunde bli hela igen. Det jag inte riktigt förstod kring barnen på centret ville jag förstå.

Jag och en klasskompis pratade ofta om Afrika. Hon hade en dröm om att besöka Sydafrika, jag hade varit där. Då det var dags för vår sista praktik så valde vi att göra den just här. Hon i Kapstaden och jag som emailat organisationen var välkommen tillbaka, en så där fyra år efter jag åkt därifrån. 

Den här gången slapp jag alla direkta kulturkrockar, de hade jag ju redan varit med om. Det var fantastiskt att komma tillbaka. Inga av ”mina” gamla barn var kvar, men en del av personalen. De internationella volontärerna var trevliga och välkomnande. Det var faktiskt nu jag träffade M för allra första gången, volontären från Holland, som kom att bli min framtida låtsassyster, huskamrat och kollega. Det var så många volontärer, att vi två inte fick plats i  det så kallade ”volontärshuset” utan fick husera i en trästuga vägg i vägg med the cabin boys, alltså de äldre killarna och deras barnskötare.

Min handledare på organisationen var socionom, och hade nog lite väl höga tankar om studenten från Sverige. Jag fick ofta planera min tid själv, om jag inte hjälpte henne att sätta in papper i pärmar. Det var så jag fick en förkärlek till byarna. Det blev många bilturer på kringliga grusvägar mellan gröna kullar tillsammans med en av arbetarna som träffade blivande fosterförädrar i deras hem. Det kändes så rätt, så på riktigt. Jag fick göra min allra första utredningsintervju, vilket gick sådär. Min handledare höll i vanliga fall i en kurs för några av personalen på centret och några från ett annat barncentra som utbildade sig till socionomassistenter. Vilken fasa då hon av någon anledning inte hade tid, och gav  mig ansvaret att hålla i några av lektionerna. Jag kände mig så osäker och hade alldeles för lite tid till förberedelse. Och allt var på engelska! Handledarens favorituttryck "You can do it!" kändes som en stor lögn. En av dessa elever kom några år senare att bli min allra närmsta kollega. Många av mina blogginlägg handlar om sådant vi varit med om tillsammans. 

När det var dags att återvända till vardagen på studentorten i hemlandet efter 15 veckors praktik hade jag återigen den där känslan av att det fanns mer för mig i Sydafrika, för än var jag inte klar ...