Jag kom hem


Följetongen och den sista delen om hur jag hamnade i Sydafrika kommer här. Har du missat de tidigare inläggen och är nyfiken på hur allt började, så kan du läsa det här och här.

Praktiken var avklarad och jag var åter på studieorten för att avsluta socionomutbildningen. Kunde jag släppa tankarna på organisationen och Sydafrika? Nej, inte den här gången heller. Jag minns hur jag och klasskompisen satt på skolan och skrev på vår gemensamma C-uppsats, då jag bestämde mig för att skicka iväg ett e-mail och fråga om jag möjligtvis kunde få återvända och helst av allt arbeta på centrets terapiavdelning. Det dröjde inte länge innan svaret anlände. Jag var välkommen och hör och häpna, hon som volontärade inom terapi skulle sluta och jag kunde ta hennes plats. Hurra! Jag kommunicerade med min holländska låtsassyster som stannat kvar och vi bestämde oss för att spara in på kostnader och bo ihop. Efter en sommars jobb med många övertidstimmar på ett svenskt utrednings- och akuthem för barn och familjer var jag tillbaka på sydafrikansk mark.

Jag hade ett volontärsvisum på ett år och visste på riktigt att Gud ville ha mig just där på centret med barnen. Jag kände mig hemma, även om terapi kanske inte var så som jag trodde det skulle vara. Jag jobbade tätt tillsammans med G. Vi kom till jobbet tidigare på morgonen för att be tillsammans innan dagen började. Träffarna med de äldre barnen var ofta utmanande och det de berättade på riktigt. Jag började inse hur livet kan te sig för de mest utsatta. Barnen. Efter jobbet var jag och min huskamrat ofta på småbarnsavdelningen och hjälpte till att mata, leka och passa. Absoluta guldstunder. Året gick snabbt och det var åter igen dags att åka till Sverige, men allt jag ville vara att stanna kvar.

Det var svårt att lämna allt och det var likvärdigt jobbigt att vara i det välkända Sverige. Jag jobbade på samma svenska hem som innan och försökte tjäna så mycket pengar jag bara kunde, för att återvända till organisationen betydde mer volontärarbete utan inkomst. De ville ha mig tillbaka och efter en så där 7-8 måndader var det dags igen.

Året var 2008 och det var nog då jag kom hem! Nu var det familjehemsutredningar, barn som skulle lära känna nya familjer och så mycket mer som tog upp min tid. Och, så skulle det vara i hela tio år. Jag har fortsatt bo tillsammans med min låtsassystser, som senare blev mamma till B, under alla dessa år. Vi har flyttat några gånger, men bor nu i ett fint hus med havsutsikt där vi med lite tur kan se valar och delfiner.  

I det stora hela var jag volontär i  6 år, innan jag fick mitt första arbetsvisum och kunde bli anställd med lön. Numera har jag permanent uppehållstillstånd, och slipper allt vad visumansöknigar och dess stress innebär. Jag känner  tacksamhet till min svenska kyrka och vissa personer som stöttat mig genom alla år och fortfarande gör på olika sätt. Utan dem hade livet kanske tagit andra vägar.

Barn och familjer har varit mitt liv rätt länge nu, och fortsätter vara även om mina jobbuppgifter numera är annorlunda. Jag har lärt mig massor, och har utvecklats en hel del. Men, nu fortsätter jag ett tag till, för än är jag inte klar ....

Kommentarer

Populära inlägg